Den Gamle följer mig

hans käpp, som har yrt upp så mycket röd jord, ligger stilla nu framför hans fötter, hans händer stryker sakta över ena benet och har ser inte på mig, jag kan inte längre minnas

jag vet inte om han någonsin haft ögonen riktade in i mina, om han någonsin såg eller fanns där inget att se

jag vänder ryggen åt honom, lämnar kvar det som betyder och kramar min iskalla hand kring stenen jag bär i fickan.

där fanns något att se. det måste det ha gjort.